För den enda vägen uppåt nu är ner

Att känna att man inte längre räcker till på plan, att känna att man inte är tillräckligt bra för att kunna hjälpa sin lagkamrater på plan, att känna att man gör allt men inte får ett piss tillbaka men det värsta av allt är att känna att man inte längre är lika bra som man en gång var.

 

Igår låg jag och grät i två timmar för en ynka jävla sport. Jag grät för rund jävla sak, en boll. Hur kan man ens lägga två timmar av en hel dag på att bara låta tårarna rinna? Det är svårt att stoppa det när man känner sig så fruktansvärt dålig, så fruktansvärt jävla dålig. Fotboll, fotboll, fotboll. Att det ynka lilla ordet kan göra så stor skada, få en att känna sådan jävla frustration. 

 

Fotbollen har alltid varit min allra bästa vän, fotbollen har alltid varit mitt liv, fotbollen har alltid varit det som gjort mig lycklig, fotbollen har alltid varit det som har fått mig att kämpa vidare. 

 

Det är otroligt svårt att inse att det som varit det roligaste i hela mitt liv sakta men säkert börjar bli något irriterande, tråkigt och jobbigt. Något som tar på mina krafter så otroligt mycket. Något jag inte kan sluta tänka på, något jag inte vill sluta tänka på även om jag nog egentligen borde göra det.

 

Jag bör börja om på nytt, ännu en gång. Försöka sluta tänka så jävla negativt och försöka tänka positivt istället. Det är svårt men det är nog dags att jag börjar se det positiva jag gör på plan och sluta ha sådana äckligt höga krav på mig själv. Önskar jag kunde säga hejdå till den fruktansvärda prestationsångesten som finns inom mig, om det nu går.